Jag brukar kalla ögat för själens fönster. Ord, kroppspråk och tal kan agera falskt och oärligt, men i ögonen finns sanningen, de kan inte ljuga. Ögonen talar det som du själv kanske inte vill, vågar eller kan utrycka i ord. Jag tycker själv det är väldigt vackert att verkligen möta andra människor, att se varandra. Inte se på varandra, utan verkligen se, se igenom , bortom, ytan, fasaden, se oss själva för vad vi är och bara dela den talande tystaden, två själar imellan. Det finns så mycket, och så stark kommunikation i det. 

 

Det är lite synd hur svårt det är att möta människors blick, oftast är det bara en kort sekund, inte ens det. Det är norm att inte kolla en annan människa i ögonen, mer än att snudda för en bråkdels sekund, och det är nästan som vi rodnar då. Givetvis är det en helt annan sak att stirra på någon, det är inte det jag talar om, men att möta blickar. Har du någonsin mött ett spädbarns blick, en bebis som inte har lärt sig normen att man inte ska kolla in i ögonen, det är en helt annan upplevelse än en vuxen människa.

 

Jag tror måga människor är rädda för att mötas, att se och bli sedda, på riktigt. Jag tror vi är rädda för att vara ''själsigt nakna'', Även jag själv, men något som jag refelterat över mycket det senaste, är hur fint det är med ögonkontakt, och hur mycket det kan säga oss, hur mycket det kan ge oss. Jag brukade säga att jag blev som förälskad i människor ögon, men idag tror jag att det har mer att göra med vad som finns bakom, bortom den mallen och bilden vi har ritat upp av oss själva, oavsett om du vill kalla det ande, själ, livskraft. Det där som faktiskt är vårt riktiga jag, vår existens.

 

Och vart vill jag komma med det här inlägget...? Som vanligt vet jag inte. Men på något sett vill jag nog uppmuntra andra att se bortom det materiella, att stanna upp och mötas. Testa att hålla kvar blicken en sekund längre än vanligt (som kommer kännas som en evighet), se hur svårt det är att få ögonkontakt med människor, och hur vackert det är när det faktiskt går, att bara dela stunden och låta den stilla tystnaden komma till tals, om så bara för en sekund. Det fina är att det inte bara är upp till dig, utan människan du möter måste våga bli sedd, och se tillbaks, och det är inte det lättaste alltid, vi är så ovana vid det, så obekväma. Möt din hunds ögon, dina barn, dina föräldrar, din kollega, din vän eller din älskade, känn vilken eorm skillnad det blir i kommuniaktionen när vi kan se varandra och inte bara det runt omkring.