''If only our eyes saw souls instead of bodies. How very different our ideals of beauty would be.'' -unknown
Jag brukar kalla ögat för själens fönster. Ord, kroppspråk och tal kan agera falskt och oärligt, men i ögonen finns sanningen, de kan inte ljuga. Ögonen talar det som du själv kanske inte vill, vågar eller kan utrycka i ord. Jag tycker själv det är väldigt vackert att verkligen möta andra människor, att se varandra. Inte se på varandra, utan verkligen se, se igenom , bortom, ytan, fasaden, se oss själva för vad vi är och bara dela den talande tystaden, två själar imellan. Det finns så mycket, och så stark kommunikation i det.
Det är lite synd hur svårt det är att möta människors blick, oftast är det bara en kort sekund, inte ens det. Det är norm att inte kolla en annan människa i ögonen, mer än att snudda för en bråkdels sekund, och det är nästan som vi rodnar då. Givetvis är det en helt annan sak att stirra på någon, det är inte det jag talar om, men att möta blickar. Har du någonsin mött ett spädbarns blick, en bebis som inte har lärt sig normen att man inte ska kolla in i ögonen, det är en helt annan upplevelse än en vuxen människa.
Jag tror måga människor är rädda för att mötas, att se och bli sedda, på riktigt. Jag tror vi är rädda för att vara ''själsigt nakna'', Även jag själv, men något som jag refelterat över mycket det senaste, är hur fint det är med ögonkontakt, och hur mycket det kan säga oss, hur mycket det kan ge oss. Jag brukade säga att jag blev som förälskad i människor ögon, men idag tror jag att det har mer att göra med vad som finns bakom, bortom den mallen och bilden vi har ritat upp av oss själva, oavsett om du vill kalla det ande, själ, livskraft. Det där som faktiskt är vårt riktiga jag, vår existens.
Och vart vill jag komma med det här inlägget...? Som vanligt vet jag inte. Men på något sett vill jag nog uppmuntra andra att se bortom det materiella, att stanna upp och mötas. Testa att hålla kvar blicken en sekund längre än vanligt (som kommer kännas som en evighet), se hur svårt det är att få ögonkontakt med människor, och hur vackert det är när det faktiskt går, att bara dela stunden och låta den stilla tystnaden komma till tals, om så bara för en sekund. Det fina är att det inte bara är upp till dig, utan människan du möter måste våga bli sedd, och se tillbaks, och det är inte det lättaste alltid, vi är så ovana vid det, så obekväma. Möt din hunds ögon, dina barn, dina föräldrar, din kollega, din vän eller din älskade, känn vilken eorm skillnad det blir i kommuniaktionen när vi kan se varandra och inte bara det runt omkring.
''Jag vet också hur det är att leva i ''olika världar'' som du skriver, men jag tror inte att någon värld är på låtsas, och jag tror nästan att det är vår uppgift -när vi upplever världar som är så olika, kanske till och med i konflikt med varandra- att vi bygger broar. Broar av förståelse. Varför är det så viktigt? Jo för att det skapar fred. Allt hänger ihop i universum, liksom ''olika världar''. Materiellt och emotionellt är bara två sidor av samma mynt, kan vi förstå det och lära ut det hjälper vi mänskligheten enormt.''
Tänker du på det, är det näst intill omöjligt att se bägge sidorna på ett mynt samtidigt. Men ändå vet vi att det finns där. Det är en självklarthet, dessutom behöver du bara hålla myntet i handen. Så känner du.
Jag skrev det här översta stycket till en vän här om dagen i en lång disskution. Och jag ville ta upp det här på bloggen för att jag verkligen tycker det är viktigt. Vi är enormt emotionella och spirituella individer som lever i ett mycket materiellt och strukturerat samhälle. Och det får konsekvenser. Se på all utbrändhet, ohälsa, sjukdommar. Se på hur vi själva och dem runt omrking oss mår, se konflikterna i världen. Vi behöver förståelse, förståelse för andra men främst förståelse för oss själva. Vi är inga robotar som kan ta hur mycket som helst. Vi måste lyssna på oss själva, på vår kropp och själ för att inte bli totalt utbrända, liksom mänskligheten i helhet måste vända sitt fokus innåt. För när vi förstår oss själva, förstår vi vår medmänniska bättre, och då skapar vi fred. Både mellan individer och olika länder.
Därför vill jag säga till alla som ser sammanhang mellan ''olika världar'' (Fast i min värld är det fel uttryck, det är inget separerat, det är en helhet) - vare sig det är mellan psykisk och fysisik hälsa, kropp och själ, andlighet och forskning. Vågra prata om det, visa hur det hänger ihop och påverkar oss. Allt är inte så separerat som vi tror, tvärt om. Bygg broar, broar av försteålse, skapa fred!
Va lite tjuv och snodde den här bilden från google. Tcker den är så otroligt vacker. Vad kan du se i den?
....och där med en familj. Men jag tror vi glömmer det ibland. Som familjer ofta gör så tjafsar vi, bråkar, förlåter, växer och utvecklas tillsammans.
Jag tror att allt vi människor vill ha och stärvar efter innerst inne är samhörighet och kärlek. Inte bara den romantiska sorten, utan all kärlek, ''den storta kärleken''. Att känna trygghet, harmoni, tilit, att älska andra och sin omgivning och att bli uppskattat och älskad för den man är, utan att behöva göra sig till. Det är liksom kärnan i oss alla, men i den här världen vi lever får vi med en gång lära oss att vi inte duger som vi är. Vi måste alltid göra någonting för att vara bra och ändå är vi inte tillräckliga. Det är inte så svårt att se det, har du gått i skolan? Haft ett arbete? Kollat på tv? Läst en tidning?
Att folk lever i rädsla och försvarsställning, bråkar, misshandlar, flyr verkligheten med missbruk, har i hjälvarandra. Det är inte naturligt. De föddes inte in i den rollen. Men en av de största plågorna som varje människa, varje barn och varje individ ständigt matas med, är att vi inte duger. Skolsystem, arbetsplats, tv, facebook, tidningar, radio och diverse media. Vi måste hela tiden göra något, prestera, liksom konsumera, för att känna oss bättre till mods.
Vi har inte bara ett ansvar att stå upp för och ta hand om planeten som vi tömmer på resurser, vi har ett ansvar om att ta hand om vår familj, allra främst oss själva, men även våra syskon. Vårda jordsyskon,
Vi kanske inte kan påverka systemet själva på egen hand, men vi kan påverka varandra. Ge stöd åt andra. Att ge kärlek och övertyga nära och kära att dem duger, det gör underverk, och ännu större undervärk gör det om du kan övertyga dig själv likaså.
I varje person som vi kastar fördomar på och kallar idiot, vare sig det är missbrukaren eller surkärringen i huset bredvid, - så finns det ett barn där som aldrig dög. Kanske var allt som dem någonsin behövde, att få känna stöd, trygghet och kravlös kärlek från sina medmänniskor.
Vi tänkter så mycket i symptombanor, hur ska vi lösa kriminallitet och göra samhället säkrare? Vi kan stifta diverse lagar och håna varandra bäst vi vill, men det löser aldrig konflikten.Som i sin tur beror på rädlsa och separation. Det löser vi med just det, trygghet och kärlek. Med innebörden av dem två orden, tror jag, eller nej . jag vet, att vi kan lösa jordens konflikter.
Nu har jag och min lilla familj (hunden Ozzie och hästen Valentino) flyttat och slått oss till ro på Hisingen utanför Göteborg, och vi trivs så otroligt bra allihop! Matlagning, mediaproduktion, plugg och långa skogspromenader med häst och hund är det som fyller vardagarna just nu. Snart är mitt nya företag äntligen på benen och det är mycket spännande projekt på gång.
Det har vart mycket funderingar det senaste på vad jag faktiskt vill göra och hålla på med, eftersom jag har så många olika intressen. Men jag vill hjälpa jorden. Läka planeten som vi bor på (all natur, alla människor och andra varelser som lever här) Det är min djupaste önskan just nu. Läka både kortsiktigt och långsiktigt. Jag vill vara med och påverka både i det lilla men också i det stora. Dvs inte gå runt och plocka skräp från marken hela dagarna, utan att verkligen göra betydelsefull skillnad.
Varför vill jag då det här och hur gör man? Därför att jag verkligen tycker att vår jord är helt fantastisk på alla sett och vis och jag känner sådan enorm kärlek till ''moderjord''. Och vad gör vi människor egentligen? Vi lever i ett samhälle där vi bara förnbrukar och förbrukar, vi tar men ger ingenting tillbaka. Jag vill inte anklaga någon för jag tror att vi alla människor vill väl innerst inne, men vi lever i en vilsen värld och vet inte alltid vart vi ska vända oss och vad vi faktiskt kan påverka. Och jag tror vi ofta glömmer vart vi kan göra störst förändring och mest betydelsefull skillnad för världen - nämnligen inom oss själva.
Och det är där min (långsiktiga) företags-idé kommer in ''Vart ska man vända sig?'' Det finns massvis med sett och möjligheter att förbättra och bidra till en mer balanserad och harmonisk planet. Självklart finns startpunkten i varje individ, mår vi bra, mår jorden bra. Kollar man på människor i dag, främst här i västvärlden så mår vi i allmänhet, riktigt riktigt skit. Samtidigt tror jag att bnehovet efter förändring, aldrig har varit så stort tidigare, så man får passa på, hjälpas åt och se till att framtiden utvecklas i rätt riktning, som är gynsamm för alla!
Jag beklagar mig ofta över att jag har för många intressen, men kanske finns det en föredel att man kan knyta an alla områden till en och samma punkt - Global och individuell förändring till det bättre? Kost, natur, hälsa i alla dess former, kreativitet, personlig utvekling, andlighet, medvetenhet osv, och sedan media-intresset för att sprida detta vidare? Jag komemr vänta lite med att berätta mer om mina ideér och företag, men det kommer med tiden, som sagt. Mycket pågång! Och jag ser fram emot många fantastiska och roliga sammarbeten med alla möjliga människor och företag som tillsammans vill göra skillnad.
Smoothie, avokado macka och kiwi, Grönt är skönt :)
Sitter och planerar mitt kommande företag (inom media & hälsa) tillsammans med lite mys-frukost. Märks att min vänstra hjärnhalva vart passiv sen jag tog studenten, har bara ägnat mig åt kreativa och roliga saker efter det, dags med lite mer struktur igen, haha kommer få träningsvärk i vänstra sidana av huvudet.
Jordgubbssmoothie, te, knäckebröd med bönröra, gurka, paprika och böngroddar.
Har funderat så otroligt mycket på klimat, miljö och ''moderjord'' det senaste, hur världssamhället som vi byggt upp bara tar och tar och tar, helt hänssynslöst och skiter fullständigt i konsekvenserna. Istället för att avända jorden och hennes resurser för att tjäna pengar, borde vi kanske fundera på hur vi kan ändra så att vi kan använda våra pengar och inkomster för att hjälpa till att läka henne. Jamenar - det finns pengar så vi kan åka ut i rymden och tillbaka besöka andra planeter - men inte tillräckligt med pengar (och vett) att faktiskt minska den förintelse som vi har ställt till med. Mänskigheten är fantstiskt, det är den faktiskt, se på allt vi åstadkommit, hur långt vi kommit och hur många fantastiska uppfinningar det finns som människor för 50 - 100 år sedan aldrig trodde va möjligt. Vad som är sorligt är hur vi prioriterar våra resurser, teknik och och utveckling. Jag tror det är högtid att börja öppna ögonen och se vad vi gör, och börja läka vårt hem. Bra planeter är svåra att finna, så varför inte ta vara på den vi har först och främst istället för att ge oss ut i rymden och leta efter nya?
Om ni inte redan sett den här videon, se den, eller se den en gång till. Det finns något vackert i alla, just när människornas ansikten lyser upp såhär, det ler inte bara med munnen, utan med hela ansiktet. Så vackert. Sorgligt nog speglar den här videon sanningen rätt så bra - det finns människor som vägrar tro att det skulle kunna vara vackra, som bara ha dåliga tankar om sig själva. Missförstå mig inte, jag talar inte bara utseende, vacker är inte hur snygg kropp man har. Vacker är inget som man gör sig. Vacker är något man (alla!) bara är naturligt, när ens livskraft/ glädje liksom lyser igenom och får de att stråla om oss. Så fint.
Idag gick jag för första gången ut offentligt med min mediala sida för att visa på att vi människor verkligen är så mycket mer än bara en kropp, och världen runt omkring oss är så mycket mer än bara materia. Det finns mycket vi inte kan förklara, vi människor kanske aldrig kommer kunna förklara precis allt (däremot kanske vi kommer få en djupare förståelse för hur saker och ting hänger ihop). Men för vår utvecklings skull (både vår personliga men också mänsklighetens utveckling) så krävs det att vi är öppna men även kritiska, givetvis - men aldrig stängda. Vi kan ofta bevisa saker som existerar men vi kan inte bevisa att något inte existerar.
Själv vill jag inte bevisa, övertyga eller övertala någon annan människa om vad som finns eller inte finns. För jag har ingen aning. Då jag själv är en ganska kritiskt person som gärna vill ha bevis, har jag trotts allt ett väldigt öppet sinne, bevis för mig är inte nödvändigtvis forskning svart på vitt, utan det kan också vara sånt jag ser, känner och upplever. Anledning till varför jag delar med mig om det här är för att uppmuntra andra att dela med sig av sina upplevelser.
Jag vet att allting på något sett hänger ihop, universum är logiskt. Det är inte psykiskt eller fysiskt, det är inte emotionellt eller materiellt - det är både och, samtidigt. Alltid. Vi kan inte separera dessa ting. Exempelvis: Vi skulle inte vara en människa om vi tog bort kroppen, och vi skulle inte vara en människa om vi tog bort vårt medvetande/ själ eller livskraft. Det är därför våra tankar o känslor påverkar vår fysiska hälsa och tvärt om.
Du som läser detta just nu har all min respekt, oavsett kön, religion, läggning, bakgrund, livsstil, kost eller åsikt. Det flesta här vet att jag talar ganska mycket om bland annat veganism och jag har en hel del åsikter om kost och etik.
Jag har det senaste märkt att många i min omgivning tror att jag automatiskt tycker illa om dem på grund av deras val och handlingar (som att de äter kött eller dricker mjölk).
Jag kanske inte håller med din åsikt, jag kanske till och med ogillar dina åsikter och val (som kost). MEN - låt mig klargöra en sak. Åsikter och handlingar är saker som förändras hela tiden, vi ÄR inte vår åsikter, så jag dömer inte därefter. Att jag inte håller med dig betyder inte att jag tycker illa om dig. Verkligen inte. Många av mina närmaste vänner äter precis det jag åt för 5 år sedan. Jag älskar dem inte mindre för det. Missförstå mig inte: Mina åsikter, visioner, drömmar, handlingar och val ändras hela tiden i och med min utveckling, och tur är väl det. Trotts att jag utvecklas är jag fortarande Isa Falk. Liksom jag utvecklas du och alla andra på den här planeten hela tiden. Det vi alla har gemensamt kommer aldrig vara åsikter, prioriteringar, verklighetsuppfattning eller livsstil. Men vi har så mycket annat gemensamt, vi är levande, kännande och skapande individer. Vi båda känner kärlek, sorg, saknad, separation, lycka, ångest osv. Innerst inne tror jag vi alla vill samma sak, det finns bara olika sätt att utrycka sig. Vi människor är mer lika varandra än vad vi förstår, trotts detta är vi unika.
Jag har all respekt för dig som individ och med din fria vilja får du ha vilka åsikter du vill. Jag hoppas att du som läser även har respekt för mina åsikter och val. Jag försöker allt vad jag kan att inte döma andra, så döm inte heller mig.
Jag tycker det är bra att människor har olika åsikter, så man kan diskutera, inspirera och lära sig av varandra. Vi är olika för att vi ska komplettera varandra och få varandra och växa. Inte för att starta krig.
Diskussioner med motsatta åsikter tycker jag är givande, inte kränkande, för jag lär mig av detta, hoppas du som läser känner likadant. Det är så viktigt hur vi bemöter varandra.
Jag vill bara säga att jag respekterar dig som individ och kommer alltid göra. Så va inte rädd för att dela din åsikt, va inte rädd för att bli dömd. Låt oss utvecklas tillsammans.
Vad är det egentligen som hindrar dig att nå din fulla potential? Som levande individer har vi alla förutsättningar i världen att skapa det vi innerst inne drömmer om. Trotts det är vi mästare på att begränsa oss själva något enormt när det kommer till att nå drömmer och mål, för att sedan klaga på att vi är olyckliga och vantrivs med våra liv. Här är några vanliga exempel som jag tror hindrar de allra flesta inklusive mig själv (jobbar på det) och hur man kan göra/ tänka för att övervinna dessa hinder:
1. Jag kan inte Den tanken har vi väl alla, om precis allting? Den dyker upp i arbetet, vardagen, intressen, hobbys osv. Vi tror helt enkelt inte tillräckligt på oss själva samt att vi ofta har för höga krav och det är antagligen därför vi ''inte kan''. Men när vi börjar intala oss själva motsatsen, så tar vi samtidigt första steget till att lyckas. Säg till dig själv: Jag kan! Intala dig detta flera gånger om dagen, jag lovar att du kommer få mer motivation till att utmana dig själv och testa dina gränser.
2. Jag vågar inte. Ofta handlar det om att pröva något nytt, ta en chans eller på något annat sett lämna sin ''trygga bubbla''. Man kanske inte vågar plugga utomlands, träffa en livspartner, satsa på sin hobby, hålla föreläsningar eller stå för vad man egentligen tänker och tycker. Rädslor är nog människans största hinder. Det är inte alltid lätt att möta sina rädslor, men börja lite i taget, utmana dig själv och gör stegvis sådant du kanske tycker är läskigt eller som du är rädd för, så märker du snart att du har allt att vinna och inget att förlora.
3. Jag duger inte. Vi är oftast bra på att se upp till andra som är ''mycket bättre'' (inom det vi själva vill bli bra på) och därav se ner på oss själva när vi jämför oss med dessa människor. Exempelvis så har jag många gånger känt så med mitt tecknande, fotande och filmande ''Åh jag hade också velat jobba med det där, men jag kommer inte ha en chans. Alla framgångsrika är ju värsta naturbegåvningarna. Jag är långt ifrån så duktiga som de är''. Vi behöver sluta jämnföra oss med varandra, det hindrar vår utveckling enormt. I istället borde vi vända på sättet vi ser på våra förebilder och låta oss inspireras och tänka ''Kan dem, kan jag!'' samt ''Jag förtjänar att leva mitt drömliv''
4. Det spelar ingen roll. Detta ha nog vart mitt svåraste hinder ''Det kommer ändå inte göra någon skillnad om jag försöker''. Jag har vart rädd för att jag inte har något vettigt att säga och att ingen kommer lyssna på mig om jag talar om sånt jag tycker är viktigt. Detta har hindrat mig från att dela väldigt mycket tankar, åsikter och insikter med andra människor som jag mer än gärna hade velat göra. Men jag börjar komma över detta mer och mer och får som enorm underbar feedback från massa olika människor. Åter igen, våga tro på vad du vill göra och förmedla - för du gör skillnad, om inte för andra så gör du skillnad för dig själv och dem i din närhet när du vågar spränga dina gränser och satsa på det du tror på.
5. Tänk om. Så klassisk. ''Tänk om detta händer...Tänk om det blir såhär eller ännu värre, tänk om...''. Det är väll rätt naturligt att ha dessa tankar då det är en del av vårt överlevnads-tänk att kunna förespå möjligheter och eventuella faror. Men när det kommer till ditt liv, karriär och framgång kan du inte låta dessa tankar hindra dig. Tänk inte om, tänk att - föreställ dig vad du vill ska hända, inte tvärt om. Rita upp en bild av dina mål och drömmar. Tänk att du kommer lyckas, annars blir det lika omöjligt som du föreställer dig det.
6. Jag har inte tid = bullshit. Också en av mina vanligast ursäkter. Jag brukar drunkna i vardagens alla ''måsten'' så att jag ofta sätter sånt som faktiskt är viktigt för mig vid sidan om. Men det finns inget som heter ''Jag har inte tid''. För vi har all tid i världen, det finns oändligt med tid, den tar aldrig slut. Det handlar bara om prioritering. Vill du nå dina mål måste du självklart prioritera dem. Prova att lägga upp ett schema för dagen och se om det hjälper. Varje dag skriver jag ner saker som jag vill göra (som bidrar till att nå mina mål) och saker som jag bör göra (som ''måsten'' och sysslor). Oftast blir det kanske 10-15 saker på listan och av dessa gör jag kansken 6, men utan denna lista kanske det bara hade blivit 2, samt att jag antingen bara gör sånt som jag vill och skjuter på alla måsten, eller bara göra måsten och skjuter på det jag vill. Man får mixa ihop det och beta av listan så gått de går.
Rotade bland massa gamla minnen och hittade den här dikten som jag skrev när jag va betydligt yngre, tycker den är så charmig och enkel på något sett, så ville gärna dela de fina små orden med er. Rita och skriva har alltid vart och kommer nog alltid vara något av de jag älskar mest. Hoppas ni har haft och har en fin helg.
Vaknade upp med tårar på kudden, något omtumlad. Ni som känner mig vet att jag alltid drömmer otroligt mycket på nätterna, och är en ''lucid-dreamer'' (= medveten om att man drömmer och kan kontrollera och styra drömmen om man vill). Jag har oftast väldigt kreativa, fantasifulla och sjuka drömmar som skulle kunna liknas med scener från fantasy eller sic-fi filmer. Eftersom jag är väl medveten i drömmarna har jag sällan mardrömmar, eftersom jag vet att allt det som kan uppfattas läskigt eller skrämmande, bara är en illusion.
Jag minns i princip alltid drömmen på morgonen och ibland i flera dagar, månader och år efteråt. I natt drömde jag faktiskt en mardröm, och just eftersom jag var medveten så kunde jag avgöra att det inte var någon illusion, utan en symbolisk sanning.
Varning för lång och något blodig text
Det började med att jag kom i kontakt med något företag inom djurindustrin, vet inte om de var inom mjölk, kött eller fågel. Jag tror de representerade större delen av djurindustrin i allmänhet. Jag hade skrivit med en man över facebook som påstod att deras djur mådde jättebra och att vi ''jävla veganer'' skulle sluta lägga näsan i blöt. Så jag beslöt mig att ta saken i egna händer, och åka dit och se efter med egna ögon.
(obs, jag drömmer ofta symboliska drömmar, så ta de med en nypa salt och försök att se till budskapet) I nästa ''scen'' av drömmen stod jag med mannen jag talat med, precis utanför en port till en stor lada/ hall. Vi gick in och han visade runt. Det var som en lång stor hall. På bägge sidor var de stora burar med olika sorters djur. Grisar, kor, höns, kaniner, minkar, kycklingar, griskultingar, kalvar etc. Jag kunde inte låta bli att chockeras av det små burarna, antingen var djuren helt själva eller så var de så många djur inträngda att de inte fanns någon plats att röra sig på.
Medan vi gick igenom hallen som kändes som evigheten själv, predikade mannen om att det hade enormt bra på kriterierna från jordbruksverket. Det var nytt halm i alla bås/ burar dagligen, måtten var godkända och fodret var av bra kvalité. ''Men är de verkligen lyckliga?'' frågade jag och stannade till vid en bur med en grismamma och hennes kultingar som låg på ett hårt betonggolv ''Inget solljus, ingen flock, ingen frihet...''
''Självklart är dem det, det ser väl vem som helst''. Fick jag som svar. Jag passerade en länga med kaniner som satt inträngda i små burar, de sprang stressat runt o runt. Vi kom in på en diskussion om att ge djuren större utrymme, fler rasthagar osv, men mannen ville inte ge med sig helt, han sa att de vore jättebra om de hade större ytor, självklart, men de räcker gott och väl som de har det nu. Jag blev så frustrerad inombords och sa att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket yta de får, man begränsar fortfarande djuren enormt genom att ha de i burar och inhägnader. Kan man inte låta djuren ha sina naturliga liv ifred får man i alla fall efterlikna de så mycket de bara går.
Nästa ''scen'' befann jag mig utanför ett slakteri, dit alla kossor, kycklingar, höns och grisar hade färdats efter sin tid på gårdarna. En ny man öppnade och vi gick in. Jag ville väl egentligen inte se, men jag ville inte heller blunda. Jag bryter hellre ihop och visar empati än att bete mig som en känslokall robot och låtsas som ingenting. Vi gick igenom olika delar, där djur föstes in i trånga utrymmen, de va otroligt stressiga situationer, vi gick från rum till rum. De vimlade av djur, både levande och döda, människor som jobbade där och människor som var på besök för att precis som jag, se med egna ögon. Alltihop var så rått, blodigt och kallt. Jag vandrade från sal till sal med tårar i ögonen ''Hur kan ni göra såhär mot alla djur? Ingen av mina vänner skulle skulle ha skärt halsen av de här oskyldiga djuren ifall de va dem som hade hållit i kniven, vem skulle vilja ha deras liv på sitt samvete?'' Vi behöver inte mörda. Vi behöver inte mörda. Vi behöver inte mörda - detta var allt jag kunde tänka på när jag mötte de oroliga blickarna från de djur som ännu inte hade mött dödens kalla ansikte. Mannen jag gick med skrattade bara åt mig och hade hela tiden ett inpräntat hånflin på läpparna medan vi gick.
I en hall gick jag förbi två unga tjejer där ena såg ut att vara i chock. Jag stannade upp och såg på henne och i samma stund brast hon ut ''Jag har betalat för de här, jag har mördat alla dessa djur. Jag vill inte vara en del av detta, jag vill inte vara en mördare!'' sa hon med ångestfylld röst. Hennes kompis försökte intala henne att de inte var så farligt. Men jag såg att tjejen höll på att få en panik-attack efter allt hon upplevt i slakthuset, i samma stund hon, brast även jag ut i gråt, och gick fram och kramade kvinnan som nu satt på huk. ''Gråt ut, det är nödvändigt efter ett sånt här uppvaknande'' sa jag. Det är så enormt viktigt att man vågar reagera, för att få andra människor att vakna upp i vårt känslokalla samhälle. Mannen som hade väglett mig stod nu tillsammans med tjejens kompis, helt stumma och kollade på medans jag hjälpte den snyftande kvinnan upp på benen igen,
I nästa rum hörde jag ett barnskrik, de var en flicka på kanske 3 år som såg ut att ha virrat bort sig och blivit traumatiserad av allt hon sett, jag satte mig ner på betonggolvet och torkade hennes tårar. ''Vad är detta?'' frågade flickan. ''Ingenting som du behöver va en del av'' svarade jag tyst för mig själv. Flickan slutade gråta och tog tag i min hand, men strax därpå kom en man springandes, och de va typ ''högsta hönset'' som jobbade på slakthuset, eller på något annat sett var högt uppsatt inom företaget. Han sprang argsint fram till mig och tog tag i flickan som visade sig vara hans dotter. Han lyfte upp flickan som nu gallskrek, skällde ut mig för att ha traumatiserat hans barn, sedan gick han in på ett kontor som låg i rummet bredvid, klicka på en knapp, flinade åt mig och sedan stängde och låste dörren till kontoret.
Ett stort rullband, precis framför mig började röra sig. På detta bandet låg döda kroppar eller medvetslösa djur som kossor, grisar, kycklingar och till och med människolik. Gråten satt i halsen, men jag kunde inte titta bort, plötsligt fick jag syn på en ko med halvt skuren strupe - som låg och kippande efter andan på bandet. Då brast det och paniken bröt ut inombords och jag försökte springa fram till kon, men mannen som hade väglett mig grep tag i min jacka och hindrade mig från att springa ut på bandet, men jag lyckades slita mig loss, och sjunkte ner på bandet framför kossan som kollade på mig med lidande ögon. Jag grät ''Gö nånting, hon lider ju!'' Men ingen gjorde någonting, och jag kände mig så enormt hjälplös.
Nästa ''Scen'' va en blandning av massa olika tillfällen från slakteriet, men jag såg det inte ifrån mitt perspektiv, utan som tredje person, jag såg liksom mig själv stå och filma alltihop med mobilen. Och sedan stå med tårade ögon framför en videokamera och berättade om allt jag upplevt, att människor måste vakna upp och inse hur enormt respektlöst djur i industri behandlas. Vi lägger inget värde i deras liv. När man köper lik-delar i affären är man lika ansvarig för individens död som om de va du själv som hade skurit av strupen av djuret, som om de va dina kläder som hade sprutats ner av blod. Vi betalar andra för att individers liv, för att vi inte vill ändra i vår kost. Det är så sjukt. Bara för att vi inte ser det, betyder det inte att de inte händer, eller att vi inte har något ansvar.
Givetvis ser det ju inte ut exakt så här, men principen är ju den samma. Jag ber var och en kolla på denna korta filmen som visar upp industrin, dvs hur verkligheten ser ut här i Sverige.
Vi letar, väntar, längtar och söker, efter den där perfekta människan som ska dyka upp och komplettera våra liv. Någon som förgyller vår dag. Någon som lever för en och ger oss mening med livet. Hon eller han som kan älska villkorslöst, vara som en bästa vän, trösta, motivera och bry sig. De flesta kan nog hålla med om att det är ett jävla letande och ett långt väntade. Vissa har kanske hittat en partner som passar in på kriterierna eller trott att de hittat ''den rätta'' både en eller flera gånger, du kan ha haft ihop det med hur många som helst för att finna din ''själsfrände'' utan resultat, vilket inte är så konstigt - för om du en av de ständigt sökande, så finns det bara en enda person i hela världen som du är i behov av, nämligen dig själv.
Du behöver ingen dejting-app för att finna den rätta, det enda du behöver är en spegel.
Ifall du behöver någon som kompletterar dig för att du ska vara helt lycklig och må bra, innebär det att du inte är hel vanligtvis. Du behöver någon annan, du är alltså inte tillräcklig - Det är vår låga självkänsla som ständigt påminner oss om detta. Är du singel och känner att du desperat vill ha en pojk- eller flickvän, så har du detta begäret i brist på kärlek till dig själv.
Vi har bara begär på sådant vi har brist på, men de vi har i överflöd kan vi lättsamt dela med andra.
Kärlek kommer i alla former, när man talar om kärleken i ett förhållande skulle jag vilja påstå att ''den bästa'' sortens förhållande är de utan rädslor. Dvs att man behöver inte begränsa varandra genom att vara beroende av sin partner och vara rädd att den ena ska lämna en. Om ni båda älskar er själva kan ni släppa alla rädslor och i stället uppskatta varandras sällskap. Du inser att du är tillräcklig och behöver då inte någon eller något för att komplettera dig. Först då tror jag att man kan öppna sitt hjärta till hundra procent för någon och älska villkorslöst.
Problemet är att vi ständigt söker efter bekräftelse (vilket inte är konstigt när hela vårt samhälle och system matar oss dagligen med budskapet om att vi inte är tillräckliga) och oavsett hur mycket bekräftelse vi får kommer vi inte bli nöjda - inte fören vi kan bekräfta oss själva och inse att: Jo, jag är tillräckligt bra! Jag är hel.
Givetvis behöver man inte leva som singel hela sitt liv på grund av att man inte har världens bästa självkänsla. Förhållanden är bra oavsett, eftersom man lär sig enormt mycket och växer som människa. Men nyckeln till att ''leva lycklig i alla sina dar'' finner man inte i någon annan (men du kan ha lyckan att träffa någon att dela eller skapa ditt lyckliga liv med, observera skillnaden) så länge du inte älskar dig själv kommer du inte bli hundra procent lycklig och ditt sökande kommer fortsätta i oändlighet, oavsett om du är i förhållande eller ej. Ge dig själv kärlek och värme för att sedan kunna dela detta med andra.
Hur man lär sig älska sig själv, effekterna av detta och varför vi har så låg självkänsla kommer jag ta upp i kommande video-loggar på min yt-kanal, så håll utkik. Långa varma kramar i vinterkylan!
Av alla 7 miljarder människor på jorden finns det bara en person som hindrar dig ifrån att göra de du verkligen vill och drömmer om. Den personen är du. Det finns ingenting som kan motarbeta dig lika mycket som dina egna tankar. Dina drömmar och mål kommer utan tvekan känns helt omöjliga att nå så länge du inte tror på dig själv och din potential. Den där kritiska rösten i huvudet som hela tiden påminner oss om att vi inte är tillräckligt bra, inte tillräckligt attraktiva osv. känner du igen den? Du är inte ensam, alla har vi den. Men vi kan välja att inte lyssna, då det inte finns någon som helst sanning i det hela, det är bara en drös negativa tankar som snarare hör hemma soporna än i ditt huvud. De flesta människor är styrda av sina egna tankar, men vi kan faktiskt ta kontrollen och vända på det, så att vi istället kan styra våra tankar till att peppa oss själva, motivera till ett bättre liv och stärka vår hälsa.
Test: Nämn eller skriv ner 10 saker du gillar med dig själv och 10 saker du inte gillar med dig själv. Vilken lista gick
snabbast? Under de senaste åren har jag bett 4-5 olika personer (i olika sammanhang) att skriva ner en topp-10 lista med saker som de gillar med sig själva, i princip alla har sett detta som en omöjlig uppgift och haft det kämpigt att ens komma på 5 st. Hur sjukt är det inte, egentligen?
Den enda människan som du faktiskt tvingas leva med ifrån den dagen du föds tills den dagen du tar ditt sista andetag - är du själv. Hade det då inte vart skönt att leva ihop med en person som du faktiskt trivs med? Eller ännu bättre, en bästa vän som du känner dig trygg med och till och med älskar, tänk vilken förutsättning till ett lyckligare liv! För även om vi är vår egen sabotör i livet, kan vi faktiskt vända på det, och bli vår egen hjälte.
Att älska sig själv är inte egoistiskt. Jag vill uppmuntra dig att älska dig själv och att vara din egen bästa vän. Tänk efter lite, vad innebär det att vara någons bästa vän? Förhoppningsvis så, vill man alltid personens bästa, att vännen ska må bra, följa sina drömmar, tro på sig själv och jobba med något som man älskar. Dessutom kan du alltid vara ärlig mot personen i fråga och har inga problem att ge konstruktiv kritik, i syfte att hjälpa personen att utvecklas. Däremot skulle du aldrig trycka ner din vän och få henne/honom att känns sig usel. Man vill inte heller ha en bästa vän som har världens största ego, och går runt och tror att hon är störst, bäst och vackrast. Jag är övertygad om att du hellre skulle önska din vän lycka och kunskap framför rikedom och lyxliv. Förstår du hur jag tänker?
Vi söker alltid efter bekräftelse, ändå blir vi aldrig mätta på det. Vi kommer inte fylla vårt bekräftelsebehov fören vi själva inser att vi faktiskt är tillräckligt bra, vi duger och vi är värda att älska. Fundera på hur du ser på dig själv och varför? Hur bra är du på att peppa, stötta, trösta, förlåta och älska dig själv? Hur hade du vart mot dig själv ifall du va din egen bästa vän, vad hade vart annorlunda? Mer inlägg om vikten av att älska sig själv och hur man ska gå tillväga kommer att komma upp, dela gärna med er av synpunkter och reflektioner! :)
''Han är väldigt andlig av sig, håller på med healing och ser spöken och grejer'' - Detta är en ganska vanlig bild vi har när det kommer till ämnet, att vi delar upp människor i huruvida ''andliga'' de där. Många påtsår också att dessa människor är flummiga och vidskepliga. Men låt oss backa lite innan vi drar alla övet en kam: Vet vi ens vad andlighet innebär?
Om du frågar mig så är vi alla precis lika andliga. Det har inte att göra med huruvida ''övernaturlig'' man är. Jag skulle också vilja hävda att du som läser just nu, (oavsett åsikt, verklighetsuppfattning, religion) tror på andlighet. Jag ska förklara hur jag tänker. Ordet ande motsvarar traditionellt sätt ordet materia. Som i sin tur är föremål eller ting som har en massa (bord, stolar, våra kroppar, även luft är materia då det även inkluderar molekyler och atomer)
Andlighet är alltså allt det icke-materiella. Som känslor, ljus, ljud och framförallt vårt medvetandet, vetenskapens största frågetecken. Vilket gör oss till andliga varelser, även om vi befinner oss i fysiska, välfungerande kroppar. Vi är inga robotar. Våra tankar, känslor, drömmar, visioner - allt detta är andlighet och det tror vi ju på i allra högsta grad, eller hur? Det kan vara svårt att forska om detta, då det inte kan mätas, vägas, beskrivar och jämnföras lika lätt som man kan med materiella ting, som vi anser vara mer logiskt. Därav har vi främst byggt upp ett samhälle på de vi förstår och kan fastställa. Men vår andlighet är minst lika logisk, eftersom den finns och vi är medvetna om den. Det är bara det att vi inte kommit så långt att vi kan fastställa exakt vad det är och hur de fungerar.
När vi accepterar detta, att vi inte kan förklara allt, vidgar vi våra perspektiv på verkligheten enormt och skapar ett mer öppet sinne, som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas, både som indivder och som samhälle. Man skulle kunna säga att vi lever efter principen ''Det vi inte kan förklara finns inte'' (eller iallafall ignoreras). Men vi behöver inse att världen vi lever i är så mycket mer än bara materia och att vi själva är så mycket mer än bara en kropp.
Vi är oftast väldigt ignoranta mot vår andlighet, våra känslor, drömmar, önskningar och vårt emotionella (känslomässiga) behov. Vilket inte är speciellt konstigt då vi lever i en värld som inte är emotionellt anpassad. Vi lägger så mycker värde i material, framgång, pengar, prylar och framför allt utseendet istället för vårt inre känsloliv. Vi anpassar oss och följer alla normer som om vi vore robotar. Visst är det accepterat att sticka ut till viss grad, men bara lite
Den ''farligaste'' normen av de alla är att vi inte får visa vad vi känner. Man ska jämnt vara check och glad, gärna med glimten i ögat. Man får dock inte vara för glad och entusiastisk, för då upplevs man irriterande. Är man exempelvis sårad, ledsen, arg eller rädd inombords, så är det okej att vara mer tystlåten och kanske dra sig undan (en kort stund) sen ska man vara glad igen! Annars är man barnslig och grinig.
''Det är inte okej att prata om djupa saker'' Jag har personligen inget intresse av att ''kallprata'' med människor utan oftast när jag lär känna en människa, blir de (på något aotomatiskt, märkligt sett) alltid så att vi sitter och ''deep-talkar'', alltså om sådant som faktiskt spelar roll i ens liv och som rör människor på djupet. Jag vet inte hur många det är som uppger att de känner sig som en ''skådespelare'' i sitt eget liv. Man beter sig olika beroende på sällskap, det känns inte som att någon vet ens ''riktiga jag'', man är rädd för att blir dömd om man är sig själv and so on, sedan kommar man till en punkt där man frågar sig själv ''Fast, vem är jag, egentligen?'' Oftast finns där en bakomliggande känsla av att man vill ha ut mer av livet, man söker efter något men vet inte vad. Världen är sjuk och känslokall kan tyckas, föddes jag för att utbilda mig, skaffa jobb, betala räkningar och sen dö? Det fattar något i mitt liv - men vad?. Det vi söker finns inte utanför oss, utom inom oss.
''Lyssna inåt, själen ljuger aldrig.'' På denna blogg vill jag lyfta fram dessa frågor, då jag starkt vet att JA! Det finns så mycket mer, din livskraft, din mening, ditt kall, det är DET du söker. För att lära känna oss själva, hitta vår livskraft och använda den för att förverkliga det vi innerst inne drömmer om: Så måste vi inse att vi faktiskt HAR (eller är) en livskraft och bli medveten om den och vad den vill förmedla. Allting hör ihop på ett eller annat sett. Vi kan inte utesluta vår andliga och emotionella sida och förvänta oss att att finna balans, harmon och tillfredställelse,
