''Han är väldigt andlig av sig, håller på med healing och ser spöken och grejer'' - Detta är en ganska vanlig bild vi har när det kommer till ämnet, att vi delar upp människor i huruvida ''andliga'' de där. Många påtsår också att dessa människor är flummiga och vidskepliga. Men låt oss backa lite innan vi drar alla övet en kam: Vet vi ens vad andlighet innebär? 

 

Om du frågar mig så är vi alla precis lika andliga. Det har inte att göra med huruvida ''övernaturlig'' man är. Jag skulle också vilja hävda att du som läser just nu, (oavsett åsikt, verklighetsuppfattning, religion) tror på andlighet. Jag ska förklara hur jag tänker. Ordet ande motsvarar traditionellt sätt ordet materia. Som i sin tur är föremål eller ting som har en massa (bord, stolar, våra kroppar, även luft är materia då det även inkluderar molekyler och atomer)

     Andlighet är alltså allt det icke-materiella. Som känslor, ljus, ljud  och framförallt vårt medvetandet, vetenskapens största frågetecken. Vilket gör oss till andliga varelser, även om vi befinner oss i fysiska, välfungerande kroppar. Vi är inga robotar. Våra tankar, känslor, drömmar, visioner - allt detta är andlighet och det tror vi ju på i allra högsta grad, eller hur? Det kan vara svårt att forska om detta, då det inte kan mätas, vägas, beskrivar och jämnföras lika lätt som man kan med materiella ting, som vi anser vara mer logiskt. Därav har vi främst byggt upp ett samhälle på de vi förstår och kan fastställa. Men vår andlighet är minst lika logisk, eftersom den finns och vi är medvetna om den. Det är  bara det att vi inte kommit så långt att vi kan fastställa exakt vad det är och hur de fungerar. 

 

 

När vi accepterar detta, att vi inte kan förklara allt, vidgar vi våra perspektiv på verkligheten enormt och skapar ett mer öppet sinne, som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas, både som indivder och som samhälle. Man skulle kunna säga att vi lever efter principen ''Det vi inte kan förklara finns inte'' (eller iallafall ignoreras). Men vi behöver inse att världen vi lever i är så mycket mer än bara materia och att vi själva är så mycket mer än bara en kropp.

 

Vi är oftast väldigt ignoranta mot vår andlighet, våra känslor, drömmar, önskningar och vårt emotionella (känslomässiga) behov. Vilket inte är speciellt konstigt då vi lever i en värld som inte är emotionellt anpassad. Vi lägger så mycker värde i material, framgång, pengar, prylar och framför allt utseendet istället för vårt inre känsloliv. Vi anpassar oss och följer alla normer som om vi vore robotar. Visst är det accepterat att sticka ut till viss grad, men bara lite

 

Den ''farligaste'' normen av de alla är att vi inte får visa vad vi känner. Man ska jämnt vara check och glad, gärna med glimten i ögat. Man får dock inte vara för glad och entusiastisk, för då upplevs man irriterande. Är man exempelvis sårad, ledsen, arg eller rädd inombords, så är det okej att vara mer tystlåten och kanske dra sig undan (en kort stund) sen ska man vara glad igen! Annars är man barnslig och grinig.

 

''Det är inte okej att prata om djupa saker'' Jag har personligen inget intresse av att ''kallprata'' med människor utan oftast när jag lär känna en människa, blir de (på något aotomatiskt, märkligt sett) alltid så att vi sitter och ''deep-talkar'', alltså om sådant som faktiskt spelar roll i ens liv och som rör människor på djupet. Jag vet inte hur många det är som uppger att de känner sig som en ''skådespelare'' i sitt eget liv. Man beter sig olika beroende på sällskap, det känns inte som att någon vet ens ''riktiga jag'', man är rädd för att blir dömd om man är sig själv and so on, sedan kommar man till en punkt där man frågar sig själv ''Fast, vem är jag, egentligen?'' Oftast finns där en bakomliggande känsla av att man vill ha ut mer av livet, man söker efter något men vet inte vad. Världen är sjuk och känslokall kan tyckas, föddes jag för att utbilda mig, skaffa jobb, betala räkningar och sen dö? Det fattar något i mitt liv - men vad?. Det vi söker finns inte utanför oss, utom inom oss.

 

''Lyssna inåt, själen ljuger aldrig.'' På denna blogg vill jag lyfta fram dessa frågor, då jag starkt vet att JA! Det finns så mycket mer, din livskraft, din mening, ditt kall, det är DET du söker. För att lära känna oss själva, hitta vår livskraft och använda den för att förverkliga det vi innerst inne drömmer om: Så måste vi inse att vi faktiskt HAR (eller är) en livskraft och bli medveten om den och vad den vill förmedla. Allting hör ihop på ett eller annat sett. Vi kan inte utesluta vår andliga och emotionella sida och förvänta oss att att finna balans, harmon och tillfredställelse,