''Jag vet också hur det är att leva i ''olika världar'' som du skriver, men jag tror inte att någon värld är på låtsas, och jag tror nästan att det är vår uppgift -när vi upplever världar som är så olika, kanske till och med i konflikt med varandra- att vi bygger broar. Broar av förståelse. Varför är det så viktigt? Jo för att det skapar fred. Allt hänger ihop i universum, liksom ''olika världar''. Materiellt och emotionellt är bara två sidor av samma mynt, kan vi förstå det och lära ut det hjälper vi mänskligheten enormt.''

Tänker du på det, är det näst intill omöjligt att se bägge sidorna på ett mynt samtidigt. Men ändå vet vi att det finns där. Det är en självklarthet, dessutom behöver du bara hålla myntet i handen. Så känner du. 

 

 

Därför vill jag säga till alla som ser sammanhang mellan ''olika världar'' (Fast i min värld är det fel uttryck, det är inget separerat, det är en helhet) - vare sig det är mellan psykisk och fysisik hälsa, kropp och själ, andlighet och forskning. Vågra prata om det, visa hur det hänger ihop och påverkar oss. Allt är inte så separerat som vi tror, tvärt om. Bygg broar, broar av försteålse, skapa fred!

 

Idag gick jag för första gången ut offentligt med min mediala sida för att visa på att vi människor verkligen är så mycket mer än bara en kropp, och världen runt omkring oss är så mycket mer än bara materia. Det finns mycket vi inte kan förklara, vi människor kanske aldrig kommer kunna förklara precis allt (däremot kanske vi kommer få en djupare förståelse för hur saker och ting hänger ihop). Men för vår utvecklings skull (både vår personliga men också mänsklighetens utveckling) så krävs det att vi är öppna men även kritiska, givetvis - men aldrig stängda. Vi kan ofta bevisa saker som existerar men vi kan inte bevisa att något inte existerar. 

 

Själv vill jag inte bevisa, övertyga eller övertala någon annan människa om vad som finns eller inte finns. För jag har ingen aning. Då jag själv är en ganska kritiskt person som gärna vill ha bevis, har jag trotts allt ett väldigt öppet sinne, bevis för mig är inte nödvändigtvis forskning svart på vitt, utan det kan också vara sånt jag ser, känner och upplever. Anledning till varför jag delar med mig om det här är för att uppmuntra andra att dela med sig av sina upplevelser. 

 

Jag vet att allting på något sett hänger ihop, universum är logiskt. Det är inte psykiskt eller fysiskt, det är inte emotionellt eller materiellt - det är både och, samtidigt. Alltid. Vi kan inte separera dessa ting. Exempelvis: Vi skulle inte vara en människa om vi tog bort kroppen, och vi skulle inte vara en människa om vi tog bort vårt medvetande/ själ eller livskraft. Det är därför våra tankar o känslor påverkar vår fysiska hälsa och tvärt om. 

 

''Han är väldigt andlig av sig, håller på med healing och ser spöken och grejer'' - Detta är en ganska vanlig bild vi har när det kommer till ämnet, att vi delar upp människor i huruvida ''andliga'' de där. Många påtsår också att dessa människor är flummiga och vidskepliga. Men låt oss backa lite innan vi drar alla övet en kam: Vet vi ens vad andlighet innebär? 

 

Om du frågar mig så är vi alla precis lika andliga. Det har inte att göra med huruvida ''övernaturlig'' man är. Jag skulle också vilja hävda att du som läser just nu, (oavsett åsikt, verklighetsuppfattning, religion) tror på andlighet. Jag ska förklara hur jag tänker. Ordet ande motsvarar traditionellt sätt ordet materia. Som i sin tur är föremål eller ting som har en massa (bord, stolar, våra kroppar, även luft är materia då det även inkluderar molekyler och atomer)

     Andlighet är alltså allt det icke-materiella. Som känslor, ljus, ljud  och framförallt vårt medvetandet, vetenskapens största frågetecken. Vilket gör oss till andliga varelser, även om vi befinner oss i fysiska, välfungerande kroppar. Vi är inga robotar. Våra tankar, känslor, drömmar, visioner - allt detta är andlighet och det tror vi ju på i allra högsta grad, eller hur? Det kan vara svårt att forska om detta, då det inte kan mätas, vägas, beskrivar och jämnföras lika lätt som man kan med materiella ting, som vi anser vara mer logiskt. Därav har vi främst byggt upp ett samhälle på de vi förstår och kan fastställa. Men vår andlighet är minst lika logisk, eftersom den finns och vi är medvetna om den. Det är  bara det att vi inte kommit så långt att vi kan fastställa exakt vad det är och hur de fungerar. 

 

 

När vi accepterar detta, att vi inte kan förklara allt, vidgar vi våra perspektiv på verkligheten enormt och skapar ett mer öppet sinne, som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas, både som indivder och som samhälle. Man skulle kunna säga att vi lever efter principen ''Det vi inte kan förklara finns inte'' (eller iallafall ignoreras). Men vi behöver inse att världen vi lever i är så mycket mer än bara materia och att vi själva är så mycket mer än bara en kropp.

 

Vi är oftast väldigt ignoranta mot vår andlighet, våra känslor, drömmar, önskningar och vårt emotionella (känslomässiga) behov. Vilket inte är speciellt konstigt då vi lever i en värld som inte är emotionellt anpassad. Vi lägger så mycker värde i material, framgång, pengar, prylar och framför allt utseendet istället för vårt inre känsloliv. Vi anpassar oss och följer alla normer som om vi vore robotar. Visst är det accepterat att sticka ut till viss grad, men bara lite

 

Den ''farligaste'' normen av de alla är att vi inte får visa vad vi känner. Man ska jämnt vara check och glad, gärna med glimten i ögat. Man får dock inte vara för glad och entusiastisk, för då upplevs man irriterande. Är man exempelvis sårad, ledsen, arg eller rädd inombords, så är det okej att vara mer tystlåten och kanske dra sig undan (en kort stund) sen ska man vara glad igen! Annars är man barnslig och grinig.

 

''Det är inte okej att prata om djupa saker'' Jag har personligen inget intresse av att ''kallprata'' med människor utan oftast när jag lär känna en människa, blir de (på något aotomatiskt, märkligt sett) alltid så att vi sitter och ''deep-talkar'', alltså om sådant som faktiskt spelar roll i ens liv och som rör människor på djupet. Jag vet inte hur många det är som uppger att de känner sig som en ''skådespelare'' i sitt eget liv. Man beter sig olika beroende på sällskap, det känns inte som att någon vet ens ''riktiga jag'', man är rädd för att blir dömd om man är sig själv and so on, sedan kommar man till en punkt där man frågar sig själv ''Fast, vem är jag, egentligen?'' Oftast finns där en bakomliggande känsla av att man vill ha ut mer av livet, man söker efter något men vet inte vad. Världen är sjuk och känslokall kan tyckas, föddes jag för att utbilda mig, skaffa jobb, betala räkningar och sen dö? Det fattar något i mitt liv - men vad?. Det vi söker finns inte utanför oss, utom inom oss.

 

''Lyssna inåt, själen ljuger aldrig.'' På denna blogg vill jag lyfta fram dessa frågor, då jag starkt vet att JA! Det finns så mycket mer, din livskraft, din mening, ditt kall, det är DET du söker. För att lära känna oss själva, hitta vår livskraft och använda den för att förverkliga det vi innerst inne drömmer om: Så måste vi inse att vi faktiskt HAR (eller är) en livskraft och bli medveten om den och vad den vill förmedla. Allting hör ihop på ett eller annat sett. Vi kan inte utesluta vår andliga och emotionella sida och förvänta oss att att finna balans, harmon och tillfredställelse,