Vaknade upp med tårar på kudden, något omtumlad. Ni som känner mig vet att jag alltid drömmer otroligt mycket på nätterna, och är en ''lucid-dreamer'' (= medveten om att man drömmer och kan kontrollera och styra drömmen om man vill). Jag har oftast väldigt kreativa, fantasifulla och sjuka drömmar som skulle kunna liknas med scener från fantasy eller sic-fi filmer. Eftersom jag är väl medveten i drömmarna har jag sällan mardrömmar, eftersom jag vet att allt det som kan uppfattas läskigt eller skrämmande, bara är en illusion.

Jag minns i princip alltid drömmen på morgonen och ibland i flera dagar, månader och år efteråt. I natt drömde jag faktiskt en mardröm, och just eftersom jag var medveten så kunde jag avgöra att det inte var någon illusion, utan en symbolisk sanning.

 Varning för lång och något blodig text

 Det började med att jag kom i kontakt med något företag inom djurindustrin, vet inte om de var inom mjölk, kött eller fågel. Jag tror de representerade större delen av djurindustrin i allmänhet. Jag hade skrivit med en man över facebook som påstod att deras djur mådde jättebra och att vi ''jävla veganer'' skulle sluta lägga näsan i blöt. Så jag beslöt mig att ta saken i egna händer, och åka dit och se efter med egna ögon. 

(obs, jag drömmer ofta symboliska drömmar, så ta de med en nypa salt och försök att se till budskapet) I nästa ''scen'' av drömmen stod jag med mannen jag talat med, precis utanför en port till en stor lada/ hall. Vi gick in och han visade runt. Det var som en lång stor hall. På bägge sidor var de stora burar med olika sorters djur. Grisar, kor, höns, kaniner, minkar, kycklingar, griskultingar, kalvar etc. Jag kunde inte låta bli att chockeras av det små burarna, antingen var djuren helt själva eller så var de så många djur inträngda att de inte fanns någon plats att röra sig på. 

Medan vi gick igenom hallen som kändes som evigheten själv, predikade mannen om att det hade enormt bra på kriterierna från jordbruksverket. Det var nytt halm i alla bås/ burar dagligen, måtten var godkända och fodret var av bra kvalité. ''Men är de verkligen lyckliga?'' frågade jag och stannade till vid en bur med en grismamma och hennes kultingar som låg på ett hårt betonggolv ''Inget solljus, ingen flock, ingen frihet...''

''Självklart är dem det, det ser väl vem som helst''. Fick jag som svar. Jag passerade en länga med kaniner som satt inträngda i små burar, de sprang stressat runt o runt. Vi kom in på en diskussion om att ge djuren större utrymme, fler rasthagar osv, men mannen ville inte ge med sig helt, han sa att de vore jättebra om de hade större ytor, självklart, men de räcker gott och väl som de har det nu. Jag blev så frustrerad inombords och sa att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket yta de får, man begränsar fortfarande djuren enormt genom att ha de i burar och inhägnader. Kan man inte låta djuren ha sina naturliga liv ifred får man i alla fall efterlikna de så mycket de bara går. 

Nästa ''scen'' befann jag mig utanför ett slakteri, dit alla kossor, kycklingar, höns och grisar hade färdats efter sin tid på gårdarna. En ny man öppnade och vi gick in. Jag ville väl egentligen inte se, men jag ville inte heller blunda. Jag bryter hellre ihop och visar empati än att bete mig som en känslokall robot och låtsas som ingenting. Vi gick igenom olika delar, där djur föstes in i trånga utrymmen, de va otroligt stressiga situationer, vi gick från rum till rum. De vimlade av djur, både levande och döda, människor som jobbade där och människor som var på besök för att precis som jag, se med egna ögon. Alltihop var så rått, blodigt och kallt. Jag vandrade från sal till sal med tårar i ögonen ''Hur kan ni göra såhär mot alla djur? Ingen av mina vänner skulle skulle ha skärt halsen av de här oskyldiga djuren ifall de va dem som hade hållit i kniven, vem skulle vilja ha deras liv på sitt samvete?'' Vi behöver inte mörda. Vi behöver inte mörda. Vi behöver inte mörda - detta var allt jag kunde tänka på när jag mötte de oroliga blickarna från de djur som ännu inte hade mött dödens kalla ansikte. Mannen jag gick med skrattade bara åt mig och hade hela tiden ett inpräntat hånflin på läpparna medan vi gick. 

I en hall gick jag förbi två unga tjejer där ena såg ut att vara i chock. Jag stannade upp och såg på henne och i samma stund brast hon ut ''Jag har betalat för de här, jag har mördat alla dessa djur. Jag vill inte vara en del av detta, jag vill inte vara en mördare!'' sa hon med ångestfylld röst. Hennes kompis försökte intala henne att de inte var så farligt. Men jag såg att tjejen höll på att få en panik-attack efter allt hon upplevt i slakthuset, i samma stund hon, brast även jag ut i gråt, och gick fram och kramade kvinnan som nu satt på huk. ''Gråt ut, det är nödvändigt efter ett sånt här uppvaknande'' sa jag. Det är så enormt viktigt att man vågar reagera, för att få andra människor att vakna upp i vårt känslokalla samhälle. Mannen som hade väglett mig stod nu tillsammans med tjejens kompis, helt stumma och kollade på medans jag hjälpte den snyftande kvinnan upp på benen igen,

I nästa rum hörde jag ett barnskrik, de var en flicka på kanske 3 år som såg ut att ha virrat bort sig och blivit traumatiserad av allt hon sett, jag satte mig ner på betonggolvet och torkade hennes tårar. ''Vad är detta?'' frågade flickan. ''Ingenting som du behöver va en del av'' svarade jag tyst för mig själv. Flickan slutade gråta och tog tag i min hand, men strax därpå kom en man springandes, och de va typ ''högsta hönset'' som jobbade på slakthuset, eller på något annat sett var högt uppsatt inom företaget. Han sprang argsint fram till mig och tog tag i flickan som visade sig vara hans dotter. Han lyfte upp flickan som nu gallskrek, skällde ut mig för att ha traumatiserat hans barn, sedan gick han in på ett kontor som låg i rummet bredvid, klicka på en knapp, flinade åt mig och sedan stängde och låste dörren till kontoret.

Ett stort rullband, precis framför mig började röra sig. På detta bandet låg döda kroppar eller medvetslösa djur som kossor, grisar, kycklingar och till och med människolik. Gråten satt i halsen, men jag kunde inte titta bort, plötsligt fick jag syn på en ko med halvt skuren strupe - som låg och kippande efter andan på bandet. Då brast det och paniken bröt ut inombords och jag försökte springa fram till kon, men mannen som hade väglett mig grep tag i min jacka och hindrade mig från att springa ut på bandet, men jag lyckades slita mig loss, och sjunkte ner på bandet framför kossan som kollade på mig med lidande ögon. Jag grät ''Gö nånting, hon lider ju!'' Men ingen gjorde någonting, och jag kände mig så enormt hjälplös. 

Nästa ''Scen'' va en blandning av massa olika tillfällen från slakteriet, men jag såg det inte ifrån mitt perspektiv, utan som tredje person, jag såg liksom mig själv stå och filma alltihop med mobilen. Och sedan stå med tårade ögon framför en videokamera och berättade om allt jag upplevt, att människor måste vakna upp och inse hur enormt respektlöst djur i industri behandlas. Vi lägger inget värde i deras liv. När man köper lik-delar i affären är man lika ansvarig för individens död som om de va du själv som hade skurit av strupen av djuret, som om de va dina kläder som hade sprutats ner av blod. Vi betalar andra för att individers liv, för att vi inte vill ändra i vår kost. Det är så sjukt. Bara för att vi inte ser det, betyder det inte att de inte händer, eller att vi inte har något ansvar.

Givetvis ser det ju inte ut exakt så här, men principen är ju den samma. Jag ber var och en kolla på denna korta filmen som visar upp industrin, dvs hur verkligheten ser ut här i Sverige.